Det är något alldeles särskilt med att stanna upp och betrakta de olika kapitel som vi kliver igenom som kvinnor i karriären och i livet. När jag möter kvinnor i coachingrummet, oavsett om de är 32, 45 eller 58 år, slås jag ofta av hur mycket vi bär på och hur lika våra inre resor faktiskt ser ut.
Innan du läser vidare vill jag skicka med en liten tanke. Texten nedan bygger på forskning, mönster och generell statistik över hur kvinnors utveckling, mående och självledarskap brukar se ut i olika livsfaser.
Statistik visar på trender och helhetsbilder, men den fångar inte varje unik människa. Du kanske känner igen dig i allt, i hälften, eller så befinner du dig mentalt i en helt annan fas än vad siffrorna på ditt pass säger. Se detta som en mjuk spegel att reflektera i, snarare än en mall du behöver passa in i.
Självledarskap handlar i grunden om hur vi navigerar våra inre och yttre resurser. Låt oss kika närmare på hur fyra viktiga delar ofta skiftar genom decennierna.
30-årsåldern: Etablering, jämförelse och det osynliga pusslet
I 30-årsåldern befinner sig många kvinnor i vad utvecklingspsykologin beskriver som den mest intensiva etableringsfasen. Karriären ska ta fart, positioner ska säkras och för många infaller även åren då man bildar familj.
Riktning: ganska extern och målstyrd. Frågorna som snurrar i huvudet handlar mycket om ifall man gör rätt saker i rätt ordning, om man hänger med i tempot och om man bygger den trygghet och status man önskar.
Inre dialog: kan tyvärr vara ganska hård. Forskning visar att det är i den här åldern som den prestationsbaserade självkänslan är som starkast. Vi jämför oss mycket med andra och den lilla inre kritikern viskar ofta frågan om vi verkligen är tillräckligt duktiga.
Energi: blir lätt reaktiv. Svensk stressforskning visar att kvinnor mellan 30 och 39 år har den högsta risken för utmattning. Det osynliga projektledaransvaret hemma ska pusslas ihop med höga ambitioner på jobbet. Energin går åt till logistik och att släcka bränder, medan återhämtning ofta väljs bort.
Relationer: präglas av tidsbrist. Vänskaper ställs på prov för att vardagen är så full, och i parrelationen är det lätt att hamna i en ren projektledningsfälla där man mest pratar om logistik.
40-årsåldern: Skiftet, omvärderingen och gränssättningen
När vi närmar oss och kliver in i 40-årsåldern sker ofta ett tydligt skifte. Forskningen pekar på att våra värderingar förskjuts här. Vi börjar bry oss lite mindre om vad omvärlden förväntar sig av oss och lite mer om vad som faktisk känns meningsfullt på riktigt.
Riktning: ändras från det yttre till det inre. Frågan skiftar från att handla om hur man gör karriär till om man överhuvudtaget vill ha det liv man lever om tio år. Det dyker upp en starkare inre kompass och ett större mod att skala bort sådant som inte längre ger värde.
Inre dialog: blir mer tillåtande. Den duktiga flickan börjar sakta men säkert att monteras ner. Med ökad erfarenhet kommer ofta en större självmedkänsla. Man börjar inse att man räcker till som man är, men att man samtidigt inte accepterar vad som helst längre.
Energi: blir en begränsad resurs som man skyddar mer strategiskt. Många befinner sig i den så kallade sandwichgenerationen med både tonårsbarn och åldrande föräldrar, samtidigt som hormonella förändringar kan påverka måendet. Hjärnvila och återhämtning blir ett absolut krav för att orka.
Relationer: blir betydligt mer selektiva. Forskning om vårt socioemotionella urval visar att vi med åldern rensar bort relationer som dränerar oss. Vi slutar söka bekräftelse hos alla och investerar istället djupt i ett fåtal meningsfulla relationer där vi får vara helt genuina.
50-årsåldern: Agens, frigörelse och långsiktig kraft
I 50-årsåldern kliver många kvinnor in i en fas som präglas av en helt ny form av agens, frigörelse och autenticitet. Barnen blir ofta mer självständiga och det frigörs både inre och yttre utrymme att rikta blicken mot sig själv igen.
Riktning: handlar mycket om frihet och substans. Man ställer sig frågan vad nästa kapitel ska handla om, helt på egna villkor. Det finns en ökad önskan om att bidra med sin kunskap och skapa något som lämnar ett genuint avtryck.
Inre dialog: når ofta sina högsta nivåer av självacceptans. Rösten på insidan blir lugn, förankrad och trygg. Man vet vem man är, vad man kan och vad man vill, och rädslan för vad andra ska tycka minskar avsevärt.
Energi: tas tillbaka till det egna jaget. Efter år av att ha ställt upp för andra blir den egna hälsan, den mentala kapaciteten och de egna intressena högsta prioritet. Många beskriver det som att de får en helt ny och målinriktad livsenergi i den här åldern.
Relationer: präglas av jämlikhet och tillåtelse. I yrkeslivet kliver man gärna in i mentorsroller för att stötta yngre kollegor, och privat söker man sammanhang som bygger på ömsesidigt utbyte, djupa samtal och mycket skratt snarare än plikt.
Att leda sig själv där man står
När vi ser på dessa tre faser tillsammans blir det tydligt att självledarskap inte är något statiskt. Det är en levande process som förändras i takt med att vi förändras.
Det som fungerade för dig som 30-åring kanske dränerar dig som 45-åring, och de prioriteringar du gör som 55-åring var helt otänkbara när du var yngre.
Det finaste med den här resan är att varje fas har sin egen skönhet och sina egna lärdomar. Genom att förstå var vi befinner oss, vad statistik och forskning säger om våra vanliga fallgropar, men framför allt genom att lyssna på vår egen inre röst, kan vi leda oss själva med lite mer värme, lite mer tålamod och betydligt mycket mindre skuld.
Oavsett var du befinner dig i livet just nu, stanna upp en kort stund idag och ställ dig själv frågan: Vad behöver mitt självledarskap mest av just nu?
Är det mer struktur, tydligare gränser, djupare återhämtning, eller helt enkelt bara lite mer snällhet mot dig själv?