Det finns ett mönster jag har lagt märke till gång på gång.
Dagen efter en långhelg. En midsommarhelg. En påsk. Någon av de där dagarna då Sverige stänger ner lite. Då börjar meddelanden trilla in. Från chefer och ledare som vill boka ett coachingsamtal. För att de tog sig tid att tänka.
Det är inte en slump. Det är ett mönster. Och jag tror att det berättar något viktigt om hur chefer egentligen mår i Sverige idag.
Hur mår egentligen svenska chefer?
Svaret är, om vi ska vara ärliga, ganska dåligt.
Tidningen Chefs undersökning "Hur mår chefen?", som samlade svar från över 1 000 chefer, målar en tuff bild. Sex av tio chefer anser att deras roll är så krävande att det går ut över deras hälsa. Mer än hälften har övervägt att hoppa av på grund av sitt mående. Forskaren Walter Osika på Karolinska Institutet kommenterade siffrorna med orden "Vad fan håller vi på med?" – och det är svårt att inte hålla med honom.
En annan siffra som fastnade hos mig: 74 procent av cheferna uppger att de bara har varit borta från jobbet 1–2 dagar det senaste året. Det låter kanske imponerande. Men det är det inte. Det är sjuknärvaro, att gå till jobbet trots att man borde stanna hemma, insvept i ett ledarskapsideal som säger att man aldrig får visa sig svag.
Och som om det inte vore nog: Skandias rapport Sveriges sjukaste yrken 2025 slog fast att den psykiska ohälsan ökar allra mest bland just chefer och tjänstemän, av alla yrkeskategorier. Stressrelaterade sjukskrivningar har enligt Försäkringskassan ökat med 25 procent mellan 2019 och 2024.
Det är inte ett individuellt misslyckande. Det är ett strukturellt problem.
Det som cheferna själva säger att de behöver
Vad säger cheferna att de saknar? Det är talande.
Hela 60 procent uppger att de bara i liten grad eller inte alls får något stöd uppifrån när det gäller återhämtning, enligt Chefs enkätundersökning. En fjärdedel av cheferna har knappt tid för vila, pauser och ny energi under en normal arbetsvecka. De beskriver hur systemet knappt ger utrymme för just återhämtning.
Det de efterfrågar är egentligen ganska enkelt: tid för reflektion. Någon att prata med som inte är underordnad dem, inte är deras chef och inte har en agenda. En plats att lyfta blicken.
Det är precis det som återhämtningsforskningen pekar på. En studie som lät en av två arbetsgrupper reflektera i 15 minuter i slutet av arbetsdagen visade att den reflekterande gruppen ökade sina prestationer med 23 procent efter bara tio dagar. Jag tycker det är fascinerande att resultaten kan öka så mycket utav att man stannar upp lite oftare.
Suntarbetsliv, som stödjer chefer i kommuner och regioner, lyfter just reflektionsutrymmet som en av de viktigaste faktorerna för chefers återhämtning. De beskriver det som en förutsättning.
Vad händer under en långhelg?
En långhelg tvingar fram något som vardagen sällan ger: ett uppehåll i det konstanta flödet. Mailen mattas av. Mötena försvinner. Kroppens varv sänks, om än motvilligt till en början.
Och sedan, när man väl har vilat ut lite, börjar hjärnan göra det den är byggd för men sällan får göra: den bearbetar, sorterar och börjar ställa de frågor man skjutit framför sig.
Vill jag verkligen ha det såhär?
Varför känns det som att jag springer fortare och fortare men kommer längre och längre ifrån det som faktiskt spelar roll?
Vad håller jag egentligen på med?
Det är inte svaghet att ställa de frågorna. Det är ett tecken på att hjärnan äntligen fått lite andrum nog att fungera som den ska.
Forskning om reflektion och ledarskap, bland annat från Chefakademin, lyfter just detta: att vi som ledare behöver kliva ur det dagliga flödet för att kunna se det. Det är omöjligt att få överblick när man är mitt i strömmen. Det behövs en strandkant att kliva upp på.
Det är den strandkanten som långhelgen erbjuder.
Varför kontaktar de mig just då?
Jag brukar fundera på det när meddelandena kommer. Och jag tror att svaret är detta: under en långhelg är tillståndet precis rätt för insikt.
Man är tillräckligt utvilad för att orka känna efter. Man är tillräckligt stillastående för att inte kunna fly undan det man egentligen vet. Och man är tillräckligt ensam med sina tankar för att de ska börja prata med en.
Coaching handlar inte om att ge folk svar. Det handlar om att ge dem en plats och ett sammanhang där de kan ställa sig de frågor de redan bär på, och faktiskt stanna i dem tillräckligt länge för att komma vidare.
Den platsen är svår att hitta mitt i en normal arbetsvecka, när inbox och kalender tävlar om varje ledig minut. Men på en långhelg? Då dyker den upp, om man tillåter sig att inte fylla varje timme med distraktioner.
Det mänskliga värdet av att stanna upp
Det finns en föreställning om att chefer alltid ska ha svar. Att de ska vara starka, tillgängliga, beslutsamma. Att återhämtning och reflektion är något man ägnar sig åt när man är svag, eller ledig, vilket nästan är samma sak i den kulturen.
Men forskning och praktik visar gång på gång att det är tvärtom.
Svenska chefer som deltar i program kring återhämtning beskriver hur positiv effekten är, att bara ha fått möjligheten att fundera kring sin situation. Samtidigt pekar forskning från bland annat Karolinska och AFA Försäkring på att chefer sällan får tillräckligt organisatoriskt stöd, trots att de är avgörande för hur hela arbetsplatsen mår.
Det är ett gap som är svårt att täppa till med en policy. Det kräver något mänskligare.
En inbjudan att ta med sig
Om du läser det här och känner igen dig, om du hade tankar och känslor under den senaste långhelgen som du nu håller på att begrava under det vanliga bruset igen, så vill jag säga något till dig:
De tankarna är inte tidens bortkastade. De är information.
Du behöver inte ha en kris för att ha rätt till stöd. Du behöver inte vara på väg in i väggen för att det ska vara värt att stanna upp. Det räcker att du anar att det borde finnas ett bättre sätt; att leda, att arbeta, att leva det liv du faktiskt vill leva.
Långhelgen öppnade ett fönster. Det som händer nu är om du väljer att titta ut genom det, eller om du stänger det igen och hoppas att känslan försvinner.
Den försvinner inte. Den väntar på nästa långhelg.