Jag ville klona Jan Eliasson.
Det var tanken som slog mig när han föreläste. Hans inre kompass, humorn, mänskligheten, och framför allt modet att faktiskt gå från ord till handling. Att stå upp. Medla. Hålla ut när det är som svårast. Här är en människa som inte låter världsfreden stanna vid en fin tanke.
Men sedan kom en annan tanke, nästan som ett svar: tänk om det bor en Jan Eliasson i oss alla? En som brinner för något. Som vågar stå för det. Som inte nöjer sig med att vilja, utan faktiskt gör.
Det är precis där jag tänker att coachingen gör sin stilla, kraftfulla gärning. Inte genom att ge oss svaren, utan genom att hjälpa oss hitta dem själva. Coaching tydliggör den inre kompassen. Den hjälper oss sätta ord på vad vi egentligen värderar, vad som driver oss, och var vi håller oss tillbaka i onödan. Den ger oss verktyg att bygga det mod som krävs för att ta steget, från tanke till handling, från intention till förändring.
Jan Eliassons föreläsning lade ännu mer eld på min egen coachinglåga.
Svindlande att tänka på vad som skulle hända om fler tog sig den möjligheten.
Jag känner en stor tacksamhet till alla ICF-volontärer som skapade den här dagen, och till alla nya och gamla kära bekantskaper som gör den lika oförglömlig varje gång!